Tacksam
Sitter i soffan med en febrig, slumrade pojke bredvid mig och känner mig tacksam för två saker;
1. Att bönan bestämt sig för att trivas i magen. Just nu är det skönt att bara ha lillen att ta hand om. Kunna ge honom all närhet som han behöver, låta honom sova en stund i min famn, läsa så många böcker han vill och bara fokusera på att han har det så bra som möjligt, trots feber, hosta och trötthet.
2. Att ha en pojke som vanligtvis äter bra. De få gånger han inte vill äta är när han är sjuk. Annars duger oftast allt som serveras. Känner mig alltid hjälplös när han inte vill äta, även om jag vet att det vänder så fort han blir frisk. Ändå kretsar en stor del av mina tankar kring vad han skulle kunna tänkas vilja ha idag... Kan knappt föreställa mig hur jobbigt det måste vara att ha barn som vägrar mat varje dag, vecka efter vecka.
