Att kära ner sig
Jag blir bara mer och mer kär i vår trädgård. Sakta växer våra drömmar fram och en från början tråkig trädgård(men med stora potential, det såg vi från början) blir vårt eget lilla paradis.
Senast idag när jag gick ut för att öppna växthuset och när jag klippte gräset slogs jag av hur mycket jag tycker om vår gård. Hur den är full av färger, former, smaker, dofter och ljud. Salvian som välkomnar oss till terrassen. Humlor och bin som njuter av alla blommor. Smultron som lockar. Duvan som trivs i våra björkar. Jasminen som sprider sin doft och gör att tvätten doftar gott när den kommer in från torkställningen... Och så lillen, som leker, pysslar och ropar. Finaste ljudet av alla!
Förutom att gå runt och titta på det som redan finns kan jag också se det som komma skall. Det stora området rabatter fyllda med blommor, buskar och träd och gångarna av sjösten som slingrar sig fram emellan pioner, rosor, liljor och prästkragar.
Under ett körsbärsträd ska vi kunna sitta på en bänk, omgiven av alla blommor. En lekstuga åt barnen, med korgar fyllda med smultronplantor. Bara att plocka åt sig när man går in och ut.
En större köksträdgård, med en massa vitlök, sallat och morot. En låda med jordgubbar och en annan med sparris. Vinrankor som klättrar upp över pergolan och ger druvor, som vi kan plocka och äta när vi vill....
Ännu är detta bara drömmar, men sakta sakta jobbar vi oss ditåt. Gräver nya rabatter, planterar och bygger.
Och drömmer ännu mer.
