Hipp hipp hurra!
Tänk att det har gått ett helt år sedan vi var där på BB och fick träffa vår lille pojk för första gången! Ett litet, skruttigt knyte med sin pappas ögon som genast var så vaken och med. Det var en lång väntan för alla, men han är värd varenda en minut av väntan, längtan, smärta och oro.
Att ett så litet, hjälplöst knyte på ett år kan bli en liten pojke, med en stark vilja, humor och bus i ögonen. Att han har lärt sig sitta upp, stå och till och med gå några steg. Förstår vad man säger, kan berätta vad han vill och inte vill. Får oss att skratta med sina busiga påhitt och skrämmas av hans oräddhet.
En stor pojke, men ändå så liten. Kan massor själv, mer än jag och Tobias tror, men ändå så beroende av oss. En tuffing som dagtid gärna försöker rymma iväg på äventyr, men som samtidigt på natten allra helst kryper ihop längs min sida, med sitt huvud ingosat i min armhåla.
Idag, klockan 10.21, påbörjar alltså världens finaste son sitt andra år här hos oss. Hjälp vad tiden flyger iväg!