My
My, a.k.a. Vår lilla alkoholistkatt, Mimosa (andra alternativt på vad hon skulle heta), Kamel (ligger ofta så att hon får en puckel på ryggen).
My kom till oss i augusti 2010. Jag och Tobias var och handlade och träffade på min mamma och syster och då berättade Fia att de i en djurbutik precis bredvid hade en "Kattdag". Ägaren av ett skyddshem för djur hade med några katter som sökte hem och samtidigt kunde man hjälpa dem att ta emot flera djur genom att donera kattmat/-sand till dem direkt på plats. Vi bestämde oss för att gå och titta på katterna, vem gillar inte att se på söta katter?:P
Genast vid första blicken på My fastnade vi för hennes flammiga päls och rutorna på huvudet. Efter en stunds funderande bestämde vi oss för att fråga djurhemsägaren lite om henne och fick då reda på att hon var en hona på 1-2år som, tillsammans med sin mamma och bror, hade bott hos en alkoholist (därav hennes smeknamn, sagt med kärlek förståss:P Att hon sen alltid gillar att vara med då vi haft fester, till och med lagt sig på bordet bland ölburkar och vinglas, gör att namnet hänger kvar). I alla fall hade de blivit omhändertagna, då de upprepade gånger lämnats utan mat och vatten, stackrarna.
Hon hade bara varit ett dygn på skyddshemmet och ägaren hade förhoppningar om att snabbt få henne till ett nytt hem, så hon inte hann vänja sig vid skyddshemmet för att sedan flyttas igen. Det tog nog inte många minuter för oss att bestämma oss för att hon var perfekt som kompis till Maja, som också var ungefär ett år just då. Så, vi sade att vi ville ta hand om henne, åkte iväg till mamma efter en kattbur och tog med henne hem genast då.
Första tiden var My som tokig när det kom till mat. Så fort vi satte mat på tallriken åt hon upp allting och gav vi mera slukade hon också det. Hon var väl van vid att äta allt hon får då det fanns på fatet, för det kunde dröja innan nästa måltid serverades. Genast från början var hon en mycket sällskaplig katt, som gärna låg i famnen då vi tittade på film, låg bredvid i kökssoffan då vi åt och tyckte om alla som krafsade henne. Det enda man märkte att hon inte var helt okej med var om hon kom för nära våra fötter då vi gick, kanske hade hon fått sig en spark någon gång tidigare, men det lugnade sig och nu håller vi på att snubbla över henne nästan dagligen då hon tvinnar på i våra fötter...
